Tyvärr går det en retström genom generationerna. Vi tenderar att tycka om, vad mor- och far-föräldrar lämnar i arv. Även fast vi aldrig vill veta av gamlingarna! Vi drömmer gärna, om hur bra det hade kunnat vara? Om allt varit som det borde. Vi saknar dem, medan de ännu finns där.
Tittar vi på den retro som säljer hos tjugoåringar idag, så gäller den 50, 60 och 70-talen. Efterkrigstid, innan det började ploppa upp nya U-båtar i svenska skärgården. En hoppfull och alltmera lös-släppt tid, innan yuppi-nallen tog över och AIDS var ett faktum. Vänta några dygn, och ungarna kommer att drömma om LP, ET, CD, PC, Martins stege och gul Sony Walkman?
Just nu, ifall vi vill fynda ngt. ovanligt, behöver vi söka längre bak. Bland textil och bonde-redskapen i trä, från tidigare sekelskiften! De sakerna, betraktas fortfarande som hopplöst gamla, och vi har ingen koppling till dem. Skrymmande gungstolar, båthakar, taljor och spinnrockar har hivats på returmarknaden, och sågats upp till nya penselmålade "konst-objekt"! Tar mindre plats, men påminner oss skämtsamt om vad det var. -Svårare att förklara för nästa generation, hur det sett ut. Omöjligt att göra bruk av.
Stan är full, av utplockade återvinnings-ställen, och exklusivt prissatta "loppisar". Där man hellre tycks vilja visa "retro-rätt", än faktisk sälja något? Priserna följer Stockholms auktionskammare. Fula, bruna gillestug-klumpar, med rätt signatur i orange.
Jag vet inte om jag fyndade retro-korrekt idag, men snaps-tunnan påminner mig om de eloxerade bägarna i morfars Westfalia. Nedsänkta, i 60-tals bordet med genomskinligt lock i. Framdukat stod det nötta Fia-spelet från hans 50-tals sportaffär, medan gasol-lampan väste i den unga sommarkvällen. Första husvagns-semestern, och träskorna var ny-fräscht signal-blå. Det var fortfarande hoppfullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar